Jag har gått i Forsbacka skola hela mitt liv.

jag hade det verkligen svårt, jag hade svårt med många folk, matte,matsalen,morgonen. jag skolkade mycket, men det gick inte så bra för mig där. väldigt länge har mamma och pappa letat efter en ny skola/klass åt mig. men alla har varit upptagna eller så har dom inte hittat några. jag har väntat i så många år, men en dag fick jag reda på att dom hittat en skola åt mig. en skola i sätra. jag fick veta att de var Stora sätra. jag visste inte om den skolan innan jag börja där. allt var mycket större, mycker mer personer. och mer vänner oxå. helt plöstligt bara. jag hade aldrig umgåst med så mycket folk förut. det var både kul, men det var väldigt jobbigt.  forsbacka skola är ju väldigt liten. väldigt liten jämfört Stora sätra.  men det var svårt att hitta en klass. (specialklass)...

förut hade jag inga vänner alls. jag kanske hade ''en'' nån gång i veckan eller månaden. jag har verkligen kämpat nu, jag skolkar ínte lika mycket mer. ibland kan det komma såna här dagar då jag bara vill gå och gömma mig, vill inte synas. 

matsalen har varit en kamp för mig. att träffa så mycket personer gör mig väldigt nervös. och då menar jag väldigt nervös. fort jag kom till skolan eller bara träffar någon eller går ner i matsalen så slår mitt hjärta som att den ska hoppa ur kroppen. jag får knappt nå luft, allt blir suddigt. alla personers ansikten blir annorlunda. och hela jag darrar och ryser. så känner jag bara för att gå ner i matsalen eller bara på något vis är i skolan. att träffa så mycket personer eller bara gå förbi en gör mig frutansvärt nervös. så jag gör bort mig väldigt lätt, jag gör ofta fel. helt plöstligt kanske jag tappar tallriken i matsalen eller på något vis ramlar. men det är bara för att jag är så fruktansvärt nervös. men att ha ''asperger syndrom'' är en mycket stor kamp. ett handikapp som man inte ser på utsidan, men påverkar en väldigt mycket insidan. jag gråter princip varje dag. för varje dag är en kamp. alltid när jag kommer hem efter skolan vill jag bara lägga mig ner och gråta. inte för att något har varit fel eller gått snett eller på något sett. men det är bara det att jag klarar inte det. jag pallar inte dagen. allt händer, det händer så mycket. 

varje gång jag har grinat för att gå ner i matsalen?  nu har jag kämpat väldigt mycket, det tog ett år för mig att klara det. jag vill hemskt mycket tacka mina lärarer för det. det har varit mycket bråk,grin och skrik om det. men till slut så går det. det krävs bara lite övning. och jag vet att det låter konstigt,töntigt och så, men ni med inte asperger syndrom förstår inte hur jobbigt det är. men jag vet. och det är en kamp. och den kommer jag alltid få leva med.

hela mitt liv...

men under det här året i Stora sätra har jag fått lärat känna nya vänner. underbara människor. det var har varit mycket grin och bråk, men det har varit värt det. annars hade jag inte varit den person jag är idag. jag är en mycket lyckligare tjej nu. nu vågar jag gå ut, jag vågar åka till köpis och kanske shoppa, inte vet jag?

jag vågar gå ut på dag tid.  allt det här som varit jobbigt har ju handlat väldigt om att jag har dåligt självförtroende.  jag mår väldigt dåligt över hur jag ser ut. jag skämms över mig själv, men just är det jag håller på lär mig nu, jag jobbar på mitt självförtroende, så det känns bättre för mig. men jag vet inte hur långt tid det tar egentligen. 

men så, nu vet ni lite mer :)